Här sitter jag!
Borde ha lagt mig för iaf en halvtimme sen, men här sitter jag... som vanligt skulle jag väl kunna säga. Jag älskar Nora över allt annat, men det är skönt att få vara för sig själv på kvällarna när hon sover. Ikväll har jag dessutom styrt med stryktvätt, hängt och plockat ner tvätt och vikt och lagt in all Noras tvätt. Det blir ju en del. Färgat håret hanns med under strykningen och sen har jag plockat in nappen på fröken ett par gånger, men inte så många ikväll. Lillfis är täppt i näsan och sover sådär. Pappan i familjen är dyngförkyld och har varit hemma från jobbet hela veckan och jag är oxå täppt, så kanske inte så konstigt att hon blir det oxå då. Vi fick ju några veckors frist iaf. Nästan hela december blev snorfri bortsett från i början.
Något slog mig förut när jag satt och läste statusar på fb. Något som jag väl tänkt på lite då och då, men ibland kommer det upp till ytan. Jag känner mig ensam ibland... En del av de jag umgås med numera hade jag inte umgåtts med om vi inte fått barn... Det är så klart trevligt, men att umgås av den anledningen blir inte alldeles bra alla gånger... Det blir lite konstigt. Jag tror inte att någon annan märker det, det är nog jag som tänker när jag läser statusar att en del umgås så självklart och jag inte är med där... Klart jag inte kan, för en del av de som skriver känner jag inte ens, el är bara vagt bekant med, men jag känner mig utanför... Jag vill inte att någon ska ta åt sig el bli sur, för jag är väldigt glad för er, mina vänner som läser här, det är inte det. Det är jag som tänker lite för mycket ibland... Ni som har hängt med ett tag vet ju att det händer ibland... Egentligen handlar nog det hela om en saknad, en saknad som är stor ibland, mindre ibland, och märks inte alls ibland, och egentligen skulle jag nog skriva ett mail till personen i fråga istället för att sitta här, men det får bli imorron, för nu är det gonatt här.
Och som sagt, jag vill inte att någon ska ta åt sig, för jag är glad i de vänner jag har och er vill jag behålla, det är inte det det handlar om... Får se om jag raderar det här inlägget, men just nu får det stå kvar. Kommentera gärna.
Kram och godnatt
Något slog mig förut när jag satt och läste statusar på fb. Något som jag väl tänkt på lite då och då, men ibland kommer det upp till ytan. Jag känner mig ensam ibland... En del av de jag umgås med numera hade jag inte umgåtts med om vi inte fått barn... Det är så klart trevligt, men att umgås av den anledningen blir inte alldeles bra alla gånger... Det blir lite konstigt. Jag tror inte att någon annan märker det, det är nog jag som tänker när jag läser statusar att en del umgås så självklart och jag inte är med där... Klart jag inte kan, för en del av de som skriver känner jag inte ens, el är bara vagt bekant med, men jag känner mig utanför... Jag vill inte att någon ska ta åt sig el bli sur, för jag är väldigt glad för er, mina vänner som läser här, det är inte det. Det är jag som tänker lite för mycket ibland... Ni som har hängt med ett tag vet ju att det händer ibland... Egentligen handlar nog det hela om en saknad, en saknad som är stor ibland, mindre ibland, och märks inte alls ibland, och egentligen skulle jag nog skriva ett mail till personen i fråga istället för att sitta här, men det får bli imorron, för nu är det gonatt här.
Och som sagt, jag vill inte att någon ska ta åt sig, för jag är glad i de vänner jag har och er vill jag behålla, det är inte det det handlar om... Får se om jag raderar det här inlägget, men just nu får det stå kvar. Kommentera gärna.
Kram och godnatt
Kommentarer
Trackback
